SOLANDERFÖRENINGEN
THE SOLANDER SOCIETY

 

 

Solanderföreningen bildades år 1999 för att hedra minnet av linnélärjungen, botanisten och världsomseglaren Daniel Solander.
Solanderföreningens har sitt säte i Öjebyn, Piteå gamla stad, Solanders födelseplats

 

 

 

HMB Endeavour


Dagligt liv ombord
Uppgifterna sammanställda av Ivar Gustafsson och är hämtade ur: Captain Cook’ s Journal 1768 - 71 Endeavour - CD-rom utgiven av National Library of Australia och National Maritime Museum, Darling Harbour. http://www.nla.gov.au/pub/endeavour/index.html


Dryck

Vatten

En stor kvantitet färskvatten, kanske en 30 ton, placerades på Endeavour innan man lämnade England. Det förvarades i 30-gallons (ca 135 liter) och 100-gallons (450 liter) fat på lägsta däck. De större faten tjänade som ballast för skeppet och som reservlager.

Faten rengjordes inte alltid före användningen och en del var gamla oljefat. Efter flera veckors lagring blev vattnet tjockt, slemmigt och fullt av alger. Om det lämnades tillräckligt länge blev vattnet då och då sött innan det helt ruttnade. Vatten i skeppets lastrum förorenades av luktande last som låg intill eller av saltvatten som fylldes på i faten när mer ballast krävdes. För många fat nertill påverkade skeppets uppförande vid storm och måste monteras ner för att förbättra fartyget stabilitet. Vattnet som förvarats i dem dumpades överbord. Fat som inte var helt fyllda hade en tendens att läcka och gav upphov till stinkande slagvatten överallt där de lagrades.

Vatten hämtades överallt där det var möjligt och i hamn var det en enkel sak. Vatten tunnor fylldes från lokala förråd och hissades ombord. I okända områden var vattenanskaffningen en svår uppgift. Först av allt måste man hitta en bra vattenkälla.

Det gjorde man vanligen genom att iaktta var lokalbefolkningen drack eller genom att ro uppför en saltvattenström till dess man fann acceptabelt dricksvatten. Därefter måste man ta iland vattentunnorna och frakta dem till den plats man hittat, fylla på vatten och ro tunnorna tillbaks till skeppet där de halades ombord. Hela operationen tog flera dagar och fördröjdes ofta av växlande väderlek. Om inte sjömännen fick bråck av att lyfta de tunga tunnorna (100 gallon är mer än 400 kilo) så fick de i sig en massa insekter som fanns i vattnet och blev sjuka av det. Cook skyllde vattnet i Batavia för att ha orsakat den feber som tog 30 av besättningsmännens liv.

Ett sätt att få färskvatten till sjöss var att samla upp regnvatten. Det gjorde man i segel och vattnet leddes med en tratt ner i tunnor. Tyvärr smakade vattnet som seglet. Ombord på Endeavour hade man en destilleringsapparat för att kunna rena dåligt vatten. Den användes emellertid aldrig eftersom den skulle ha tärt för kraftig på vedförrådet.

En tunna med färskvatten fanns alltid på däck för törstande sjömän. Den kallades scuttlebutt därför att en fyrkantig bit hade sågats ur den och en mugg var fastgjort vid den. Man hade inga fastställda vattenransoner och sjömännen kunde dricka så ofta de ville men bara en mugg i taget. En marinsoldat stod på vakt vid tunnan för att se till att regeln följdes.

Vattentunnan var en allmän mötesplats där de senaste skvallret kunde utbytas (det kallades också scuttlebutt). Det var också samlingsplatsen för en oerhörd mängd moskiter, särskilt sedan Endeavour lämnat Batavia. Banks skriver i sin journal: ”Dr. Solander som råkade stå invid vattentunnan iakttog ett oändligt antal av dem i vattenstadiet och som så snart solen haft inverkan på vattnet utvecklades” (Banks 1 jan. 1771). Dessa moskiter bidrog till att sprida malaria ombord.


Öl

Öl höll sig inte särskilt bra så Endeavour utrustades endast med en månads förbrukning. Öltillverkning var på den här tiden ganska hasardartad och ölet skulle troligen bara ha blivit vatten som humle flöt omkring i med en alkoholhalt av ca. 2 - 5 procent. Ett vanligt botemedel för förstört öl var att tillsätta något mjöl, socker och salt samt placera framför elden i kabyssen. Sjömännen brukade också förstärka skeppets öl med rom eller konjak och på så sätt skapa en kraftfull blandning som kallades ”flip”.
När ölförrådet tog slut ersattes det med vin. Vinet på Endeavour köptes huvudsakligen på Madeira och lastades i 42 tomma standardfat, som medförts enkom från Plymouth. Man drack vinet olagrat och det förstördes snabbt, eftersom man ännu inte hade börjat använda korkar. Även om madeiravinet var tämligen sött föredrog sjömännen öl framför vin.


Sprit

När öl- och vinförrådet var slut serverades sjömännen ”Sjömannens räddningsplanka” -rom. Sedan amiral Vernons tid (omkring 1740) blandades rommen med vatten och kallades grogg (efter Vernons öknamn ”Old Grogham”, materialet som hans mantel var gjord av[grogham= grovt kläde]). Detta gjorde att man undvek disciplinära problem p.g.a.fylleri. Hur mycket vatten man blandade i avgjordes av kaptenen och berodde bl.a. på klimatet och vattnets kvalitet. Cook’s dagliga ranson var en ¼ liter rom som blandades med vatten till en liter grogg. Det gav ungefär samma styrka som dagens aperitif (ca 18volymprocent) och serverades två gånger per dag (förmiddag och eftermiddag). När groggransonen väl var serverad kallades den ”tot”(=styrketår) och fastän det enligt reglementet var förbjudet så användes den ofta som betalningsmedel för att skaffa sig förmåner eller också sparades den så man kunde dricka allt på en gång. I hamn kunde sjömännen dricka hur mycket som helst. Man använde slanguttryck för att ange hur stark groggen var: ”rakt norrut” betydde ren sprit, ”rakt västerut” bara vatten. Alla kompassriktningar mellan Nord och Väst angav graden av utspädning. Var groggen för svag gav man order: ”Mer norrut”. Rom gavs ofta som belöning t.ex när någon siktat land.

Vinäger

Varje sjöman fick ett half-pint vinäger i veckan. Om någon inte ville dricka sin grogg kunde han köpa upp mässkamraternas vinäger ranson och blanda sig en kall drink av vinäger och vatten

 


 

-------------------------

Länkar

The Endeavour

The official Endeavour website

 

Du är besökare sedan januari 2001

Sidan uppdaterad 2011-04-10

Webmaster